| September - 09 Dystoki |
 |
 |
| 2009-11-18 07:33 | |||
|
Hösten är i antågande och det märks framför allt på hur mörkt det har blivit på kvällarna. Ganska mysigt egentligen, vi kan börja tända lite ljus både ute och inne. Jag ska passa på att tacka alla så VARMT för de mail och reaktioner jag fick på förra nyhetsbrevet. Det värmde ett veterinärhjärta! Denna gång tänkte jag att nyhetsbrevet skulle handla om dystoki hos tik, det vill säga valpningskomplikationer. Anledningen till det är att en gammal barndomskamrat till mig, veterinär Annika Bergström, har doktorerat i just det ämnet och kommit med en hel del roliga och intressanta nyheter inom området. Dystoki innebär en svår förlossning eller oförmåga att driva fram fostret genom födslokanalen. Begreppet delas in i primär och sekundär värksvaghet. En sekundär värksvaghet har alltid föregåtts av ett riktigt värkarbete, till skillnad från primär värksvaghet där värkarna ibland inte alls kommit igång. Det brukar också talas om maternell eller foetal orsak, vilket innebär att förlossningskomplikationerna beror på modern eller fostret/fostren. Primär värksvaghet är den vanligaste orsaken till dystoki hos tiken och omfattar cirka 75% av fallen. De raser som i Annikas undersökning uppvisade högsta risken för förlossningsproblem var dvärghundar som till exempel chihuahua och skotsk terrier, samt stora hundar som till exempel grand danois. Många fler dräktiga tikar än vad man tidigare trott hade problem med valpningen, cirka 15% av alla dräktiga tikar. Hos 64% av problemtikarna krävdes ett kejsarsnitt för att klara valparna. I de flesta fall vet man inte orsaken till primär värksvaghet hos tiken. En mängd hormoner spelar in (kortisol, oxytocin, progesteron, prostaglandin, vassopressin) och dessa hormoner undersöktes i avhandlingen. Hos normalt valpande tikar ökade alla dessa hormoner under valpningen. Hos de värksvaga var koncentrationerna betydligt lägre, framför allt vad gäller prostaglandin. Under dräktigheten producerar gulkropparna i äggstockarna ett hormon som heter progesteron. Det är ett dräktighetsbevarande hormon som finns i höga halter under hela dräktigheten. I anslutning till valpningen ska detta hormon sjunka kraftigt och om det inte gör det så kan inte förlossningsarbetet starta. Prostaglandinet stiger i anslutning till valpningen och bland annat så bryter det ner gulkropparna i äggstockarna och därmed minskar mängden progesteron. Hos de tikar som hade förlossningsproblem och låga prostaglandinvärden sågs tecken på ofullständig nedbrytning av gulkroppen och högre koncentration av progesteron än vid normal förlossning. Om tiken får förlossningsproblem bör en veterinär kontaktas. Veterinären utför först en allmän klinisk undersökning av hela hunden för att bedöma hundens allmäntillstånd. Därefter känner veterinären i slidan för att upptäcka eventuella förträngningar eller andra defekter som kan vara orsak till att tiken inte kan föda fram valparna. För att kunna se om valparna lever och hur många de är görs vanligen en röntgen- eller ultraljudsundersökning. Veterinären tar även ett blodprov för att bedöma bland annat blodets kalcium- och glukoshalt, det vill säga blodsockerhalt.Kalcium förstärker värkarbetet genom att öka livmodermuskulaturens sammandragande förmåga. Om tiken har kalciumbrist behandlas hon med kalcium direkt i blodet. Eftersom kalcium även ökar hjärtmuskulaturens sammandragningar kan tiken få allvarliga hjärtproblem om hon får för mycket kalk. Kalciumbehandlingen brukar kombineras med ett livmodersammandragande medel som ges direkt i blodet eller i en muskel, oftast oxytocin. Behandlingen kan upprepas ett par gånger. Det är viktigt att kontrollera att livmodermunnen är ordentligt öppen och att det inte ligger en valp fel innan man ger oxytocin, annars är risken stor att livmodern brister. Om den medicinska behandlingen inte ger effekt brukar det krävas ett kejsarsnitt. Det har visats i tidigare studier att värksvaga tikar sällan har kalciumbrist. Eftersom kalciumgiva kan påverka tikens hjärta på ett negativt sätt så gjorde Annika även en annan studie. Hon delade upp tikar i två olika grupper, den ena gruppen fick en traditionell behandling med kalcium och oxytocin och den andra gruppen fick enbart oxytocin. Resultatet visade att det INTE förelåg någon skillnad i behandlingsresultatet av värkarbetet mellan de båda grupperna. Denna slutsats är väldigt viktig för oss vanliga praktiserande veterinärer. Många behandlingar utför vi på ren rutin. Det är viktigt att studier görs på dessa rutinbehandlingar, för ibland visar det sig att de gamla väl beprövade behandlingsmetoderna inte är de allra bästa. Det är alltid lite obehagligt att ge kalcium till djur, oavsett om det är en hund eller en ko, de kan faktiskt dö helt akut om man råkar ge kalciumet lite för snabbt eller ge för mycket. Självklart måste tiken först kontrolleras med ett blodprov så att hon verkligen inte har kalciumbrist. Om hon inte har det så behöver hon verkligen inte få kalcuim. Tiken utsätts för en risk mindre och om vi bara behöver provbehandla med oxytocin så får vi snabbare reda på om den behandlingen fungerar eller inte. Då kan vi också snabbare fatta beslut om ett eventuellt kejsarsnitt, tiken hinner inte bli alltför trött och dålig inför operationen och vi kan garanterat rädda fler valpar.... Och det är ju det vi är här för, vi veterinärer. Rädda djur alltså. "Du är djurens enda hopp, du unga veterinär" sjöng vi för fulla halsar i våra studentsånger under studietiden! Samma sak gäller nu, även om vi kanske blivit några år äldre.... Hoppas ni fann nyhetsbrevet intressant och om en månad dyker det upp ett nytt! /Veterinär Ylva Trygger
|
