| Februari 10 - Antibiotika |
 |
 |
| 2010-04-21 06:48 | |||
|
Sakta börjar ljuset återvända till vår del av jordklotet även om vintern håller oss i ett rejält grepp ett bra tag till. Denna vinter har jag hittills klarat ovanligt bra, vintern är ju en årstid jag inte gillar. Jag försöker leva i nuet, så kallad mindfullness och känner att jag på det viset kan njuta av små stunder varje dag. Lycka är som ett mosaikmönster - det finns en massa små lyckostunder varje dag, det gäller bara att fånga dem! Denna gång tänkte jag att nyhetsbrevet skulle handla om antibiotika och antibiotikaanvändning. Anledningen till det är att Sveriges Veterinärförbund skickat ut ett rejält häfte till oss praktiserande veterinärer för att vi ska lära oss om "Antibiotikapolicy för hund- och kattsjukvård". Vi behöver alla fylla på våra kunskaper och jag sammanfattar det viktigaste ur häftet till er. Antibiotika är många gånger livräddande läkemedel inom både human- och veterinärmedicinen. Ett av de stora hoten mot framtida folk- och djurhälsa är därför ökningen av antibiotikaresistens. Antibiotikaresistenta bakterier kan överföras mellan djur och människor och vid all veterinärmedicinsk användning av antibiotika måste den förväntade nyttan vägas mot eventuella effekter på folkhälsan. Resistensutvecklingen går att motverka genom en ansvarsfull användning av antibiotika, god hygien och ett aktivt smittskyddsarbete. I detta ingår aktiv rådgivning till djurägare om till exempel hygien och vaccination. Antibiotika ska i normalfallet endast användas när en bakteriell infektion föreligger eller på goda grunder misstänks föreligga och när infektionen sannolikt inte avläker utan antibiotikabehandling. Om det finns behandlingsmetoder där antibiotika inte används bör sådana väljas. Antibiotikabehandling ska aldrig användas för säkerhetes skull, utan diagnos eller utan stark misstanke om infektion i väntan på resultat av undersökning eller utredning. Profylaktisk, det vill säga förebyggande, antibiotikabehandling kan i enstaka fall vara motiverat i samband med specifika kirurgiska ingrepp där risken för bakteriella infektioner är uppenbar eller där en infektion väsentligt försämrar framtidsutsikterna för hunden. Förebyggande antibiotikabehandling ska annars i möjligaste mån undvikas. Livslång antibiotikabehandling av kroniska eller återkommande problem eller långa behandlingar med låg dos ska inte heller ske. När det är möjligt bör aktuellt sjukdomsframkallande agens (typ av bakterie eller virus) påvisas genom laboratorieundersökningar. Framför allt måste ordentliga undersökningar göras när behandlingen inte fungerar som väntat eller när hunden insjuknar igen snabbt efter att behandlingen avslutats. När man ska välja vilken sort antibiotika som ska användas ska veterinären alltid beakta risken för antibiotikaresistens. Det innebär att man bör välja ett antibiotika och ett sätt att ge medicinen på som påverkar djurets normala bakterieflora så lite som möjligt, det vill säga att man använder antibiotika med så smalt spektrum som möjligt. Lokalbehandling kan varaatt föredra om effekten förväntas vara tillräcklig. Behandlingarna ska också vara så korta som möjligt för att inte påverka normalfloran mer än nödvändigt. Vid ett flertal tillstånd kan andra behandlingsformer vara att föredra, patienten slipper då antibiotikabehandlas. Den stora vinsten med att inte använda antibiotika är att patienten slipper eventuella biverkningar. Många gånger kan man avvakta och djurägaren kan få rådet att mäta kroppstemperaturen dagligen för att upptäcka om en infektion fått fäste. I andra fall kan antibiotika behövas men behandlingstiden förkortas. Behandlingsresultatet kan bli dåligt om inte djurägaren är införstådd med varför behandlingen görs och hur läkemedlet används. Många gånger ger en antibiotikabehandling en snabb symtomlindring och djurägaren kan frestas att avbryta behandlingen i förtid. Det är då risk att hunden snabbt får tillbaka problemen igen. För att behandlingen ska lyckas måste djurägaren praktiskt klara av att ge hunden läkemedlet, det vill säga att djurägaren verkligen får i hunden de ordinerade tabletterna. Får inte djurägaren i tabletter, kapslar eller vätska kan man pröva att blanda det i foder eller i någon matbit. För att inte hunden ska sortera ut läkemedlet måste man i vissa fall krossa tabletten, vilket inte alltid får göras. Det finns vissa depottabletter som måste ges hela. Det är också viktigt att informera djurägaren om läkemedlet ska ges i samband med foder eller inte. Efter hantering av läkemedel är det viktigt med noggrann handtvätt. Och när veterinären skriver ut läkemedel ska information ges om eventuella biverkningar. Läkemedlen måste förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kommer åt medlet, till exempel barn och djur. Det är också viktigt att läkemedlet förvaras på ett sätt som inte påverkar dess kvalitet. Till exempel påverkar värme och solljus många läkemedel. Läkemedlen får heller inte förväxlas utan ska förvaras i sin orginalförpackning. Apoteken är skyldiga att ta emot läkemedelsavfall från djurägarna och läkemedel får aldrig slängas bland vanliga sopor. Det finns många sätt där vi alla kan bidra med vår del till att begränsa resistenutvecklingen. Både veterinär och djurägare ska vara delaktiga. Det är ju inte vår värld, vi lånar den bara av våra barn! /Veterinär Ylva Trygger
|
